Att vara positiv när man går igenom en ofrivillig barnlöshet är självlart viktigt men inte alltid så lätt. Jag blir ofta ledsen när jag tänker på hur allt ska sluta osv. samtidigt som jag såklart vill vara glad och tro att det ska lösa sig. Men jag har insett att jag ibland behöver tillåta mig själv att vara ledsen, för att orka. 

Jag är glad som har min man som förstår. Han tillåter mig vara ledsen men samtidigt ser han till att jag inte gräver ner mig i allt det mörka. 

 

För några dagar sedan bröt jag totalt ihop då jag fick veta att en vän väntar en pojke. Det känns så hemskt att bli ledsen för samtidigt är jag så glad för deras skull. Det är svårt det där med känslor, vad är rätt och vad är fel att känna?

 

Idag är jag glad, jag kollar runt på instagram på olika barnrum och drömmer om att själv få inreda det lilla rummet i vårat hus. Hoppas det inte är allt för lång tid kvar. 

 

Snart är det vår tur <3