Nu var det ett tag sedan igen som jag skrev här. Jag vet inte om det fortfarande är någon som följer mig men jag skriver när jag har ork och lust. Sedan sist har det hänt en del, vi gjorde en insemination med mycket goda chanser men det tog sig tyvärr inte denna gång heller... Bröt i hop lite efter detta, har även haft det extremt tufft på mitt jobb. Så just nu är jag faktiskt sjukskriven för utmattningssyndrom. Känns dumt och tycka såhär, men jag har inte känt mig såhär lättad på länge. Att få sluta fokusera på alla problem på jobbet och istället ägna mig åt att må bra och våra försök att bli gravid.

Den här månaden var tanken att göra insemination i ostimulerad cykel. Var på vul i måndags och äggen hade inte växt så mycket som de borde, min äl beräknas bli ca en vecka framskjuten. Ska ta en ovitrelle spruta på söndag för första gången för att säkerställa att äl sker. På måndag 13/3 blir det sedan insemination. Det blir vår tredje och sista insemination innan vi får gå vidare med ivf om vi inte blir gravida. Den här gången är det lite utav en chansning sa vår läkare då jag hade så små ägg men som sagt de kan ju växa till sig vilket vi hoppas på. Mirakel kan ju ske... Nu håller vi även tummarna för att spermierna är av lika bra kvalitet som förra gången, då visade provet måttligt med spermier 60% rörlighet innan preparation och 92% rörlighet efter preparation. Detta var ett jättefint prov sa läkaren. Det var riktigt skönt att höra eftersom provet var ganska dåligt första gången.

I övrigt har jag mycket tankar och känslor kring vår barnlöshet... Det är riktigt tufft emellanåt och det är verkligen så att man inte kan förstå om man inte är/ har varit i samma situation själv. Vi har nyligen fått en liten bebis inom den närmaste familjen vilket vi är superglada för och det är jättemysigt med allt bebisgos men det är ingen som kan förstå den smärta som jag/vi samtidigt känner. Det är så svårt att förklara. Vi är otroligt glada över att den lilla finns i våra liv och våra fmiljer är underbara och stöttar oss fullt ut.

 

 

Samtidigt känns det som att andra i omgivningen verkligen inte fattar hur vi mår. Det pratas mycket på jobbet t.ex. om att det är så jobbigt att ha småbarn att ta hand om och att vi har det skönt som bara har varandra även fast de vet vad vi kämpar för... Jag vill bara skrika att det enda jag vill just nu är att ha en liten bebis! Jag tror verkligen inte att de säger de här sakerna för att göra oss illa utan jag tror bara att man inte kan förstå hur vi känner, samtidigt som de är uppe i sömnlösa nätter med sina små. Det blir liksom bara lite fel...

Men jag känner mer glädje nu än tidigare. Innan tyckte jag det var extremt jobbigt att se gravida kvinnor på stan även fast jag inte känner dem. Den biten har jag kommit över nu, jag kan även glädjas mer åt andras graviditeter samtidigt som gravidbesked och ultraljudsbilder är skitjobbiga att se på insta/ fb vissa dagar. Men jag känner en större glädje och hopp om att vi en vacker dag får dela med oss om vårat lilla mirakel.

Det var alla tankar för nu...
/Becca <3